Världsboksdagen

Idag är det den dagen, jag hoppas att ni alla nån gång läst en bok som passar er och lyckats resa i tankarna och fantasin med texten och berättelsen.
Min pappas kusin, Maria Fagerberg, är lärare, rektor och författare. Hon har skrivit "Svart dam" och därefter "Till Hemlandet", "Skärvor av himlen", "Lingonstigen 114" Jag har inte läst den sista ännu men jag älskade de tidigare.

Nedan är en intervju med henne saxad från Corren.se

Maria Fagerberg väjer inte för det svåra

Linköpingsförfattaren Maria Fagerberg gillar att sätta sig in i hur andra människor tänker. I sin senaste bok lyfter hon fram en historia som måste berättas. Den handlar om unga flickor som skadar sig själva.

- Jag blir arg när jag tänker på att det finns så mycket psykisk ohälsa bland unga i dag. Det är slöseri med ungdomars resurser.

Så säger Maria Fagerberg, författare och programrektor på Folkuniversitetets gymnasium i Linköping. Nyligen kom hennes senaste bok "Lingonstigen 114", om 15-åriga mönstereleven Embla från det perfekta radhusområdet. Embla, flickan som i tonåren blir allt mer inbunden, klär sig i svart och skadar sig själv. I hemlighet skär hon sig på armarna, benen och magen. Smärtan och blodet får henne att tycka att andra problem känns uthärdliga. Men hon tappar kontrollen, har svårt att dölja såren som blir allt djupare. Hon måste ha hjälp för att stoppa blödningarna.

- Egentligen handlar boken väldigt mycket om Emblas mamma. Det är hon som har svårt att acceptera att hennes barn mår dåligt. Det är också genom henne som vi får veta mycket om Embla, säger Maria Fagerberg.

- Det finns andra böcker om flickor som skadar sig. Men kanske inte så många som beskriver det ur den här synvinkeln.

Läraren

Lite märkligt är det att just jag ska intervjua Maria Fagerberg, hinner jag tänka medan hon svarar rappt och exakt på mina frågor. Jag som var hennes elev på S:t Lars skola 1990. Då var hon lärarkandidat i svenska med en smittsam iver för litteratur. Hon skrev prov där vi förstod att hon förväntade sig stordåd.

En gång hamnade vi bredvid varandra på bussen, i ungefär två hållplatser från skolan. På den tiden hann hon ställa "vaskadubli"-frågan.

Jag sa att jag skulle bli journalist.

Det är en författares rätt att sätta sig in i människors olika livsöden, att beskriva de svåraste situationerna eller bara glädjen och kryddan. Någonstans bryter det igenom och skapar en igenkänning.

Tas inte på allvar

"Mamma?

Emblas röst är liten.

Ja.

Gråten hörs från stämbanden. Susanne harklar sig, vill inte göra det värre för Embla.

Tack."

- För Embla är det där ett väldigt stort steg att ta. Till slut tackar hon sin mamma för att hon tog henne till en läkare. Hon har signalerat att hon behöver hjälp och inser att mamman har sett det.

Problemet med flickor som skär sig blev uppmärksammat på 90-talet. Förra året beskrev Dagens Nyheter fenomenet som en epidemi. För många är hjälpen långt borta, eftersom det krävs både mod och styrka att be om den. Då gäller det också att vädjan tas på allvar.

- Embla får inget förtroende för psykologen de kontaktar. Och den personen kan inte heller dämpa Susannes oro för vad som händer med dottern.

Kontakt med unga

Maria Fagerbergs jobb som lärare och rektor ger henne en direktkontakt med ungdomar i samma ålder som Embla. Det är troligt att hon mött personer i liknande situationer.

- Jag har i alla fall ett slags fördel eftersom jag träffar många unga människor, och jag kan känna den prestationspress som många upplever, säger hon.

Har du gjort mycket research för att skriva boken?

- Nej, faktiskt inte. Jag arbetar snarare med att försöka sätta mig in i olika situationer. Det är vad skrivandet går ut på för mig. Jag kan hålla på med det bara för att jag tycker att det är kul. Och jag gör det nästan dagligen.

- Att skriva är målet. Jag börjar inte med tanken att jag ska ge ut en bok.

Men efter fyra böcker har nog en viss rutin infunnit sig. Maria Fagerbergs skrivsätt uppfattar jag som avskalat och disciplinerat, med ganska korta förklaringar och ett lättläst ordbruk.

Rent språk

- Jag tycker om ett rent och rakt språk. Det ska finnas ett tempo, en tydlig rytm som tar läsaren framåt, säger hon.

Karaktären Susanne arbetar på en förskola, hon är nog en ganska präktig, "duktig" person, även om det inte alltid stämmer med hennes självbild. Men när hon blir upprörd över myndigheternas sätt att behandla dottern - och reagerar med att försöka skriva en debattartikel - så sitter orden långt inne. Hon får skrivkramp.

Känner du igen dig?

- Inte alls. För mig flyter det oftast på. Men jag vill visa att man kan ha stor nytta av att känna sig bekväm i att formulera sig, att ha en röst inom sig när man skriver.

Boken slutar inte med att allt blir bra. Den lämnar endast en smula hopp, och återigen är det en vuxen som står för det. Maria Fagerberg lägger upp en viktig sensmoral:

- Om man ser att någon mår dåligt så ska man inte vara rädd för att försöka hjälpa, på de sätt man kan.

Läs mer på www.mariafagerberg.se


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0