Världens coolaste festival


När jag flyttade till Spanien hade jag läst om en festival som är i Madrid varje år i maj. Festimad med världens finaste affischer varje år. Jag ville såklart dit och när jag träffade Kent bestämde vi snabbt att vi skulle dra dit och se alla band och stötta våra landsmän, Hives och Turbo.

När vi vaknade en halvtimme innan tåget från Malaga skulle gå, hade vi känt varandra i en månad. Vi hade som tur var packat men hann inte äta frukost, ingenting. Efter en låååång tågresa genom olivlundar, torra dalar och vita bergsbyar kom vi fram till Madrid. Ingen av oss hade varit där förut, det var varmt och hetsigt och vi visste inte var vi skulle. Ingen pratade engelska och efter en timme på den stora tågstationen förstog vi att vi skulle åka lokaltåg till en förort och där kom det bussar och lastade på alla festivalbesökar och skjutsade oss ut till en halv öken.
Det var 40 grader i skuggan, men det fanns ingen skugga, det fanns tre vattenstationer på 90 000 besökare, folk var höga som hus, vi var de enda som drack öl. Det blev sandstorm så jag gick i bikiniöverdel, jeans och sjal över hela ansiktet och håret och solglasögon. Som på alla festivaler är folk glada och det är en bra stämning mellan besökarna. Jag kissade bakom ett staket och mötte en norska, i öltältet jobbade en tjej som åkt samma tåg som oss från Malaga så hon bjöd på öl. Farligt. På fredagen hade jag ju varit så smart och bara druckit bira så under Manson får jag vätskebrist och måste gå till tältet, K ville inte att jag skulle gå själv så vi låg i det kalla tältet med ett påslakan utan täcke i och somnade in till Manson live.

På lördagen blev System of a down 4 timmar försenade, folk blev tokiga, välte bilar som var till utlottning och krossade storskärmarna. Det låg ett haschmoln ovan publiken så jag fick bli upplyft för att få lite fräsch luft.
Jag och K tog det med ro och käkade pannkakor efter all väntan. När sen Prodigy gick på scenen i gryningen var det riktigt frymt men jag la mig då och fick godnattvisa även denna gång. När vi skulle åka hem hade vi inte bokat tgbiljetter för det tänkte vi göra på plats, men det fanns inga. Det var söndag, K skulle jobba på måndagen, Lollo skulle åka till Cypern på tisdagmorgonen, vi behövde komma hem. Min mobil var borta, Kents var död, vi hittade tillslut en nattbuss för 19 euro! Vi käkade på ett grymt steakhouse och personalen trodde hela tiden att vi skulle sticka utan att betala. Vi såg inte så fräscha ut om man säger så.
Nånstans där visste jag att han var mannen för mig. Jag älskar honom än idag. Och banden var grymma! Jag har bara framkallade pappersfoton från resan men här är bilder från nätet. Frågan är, vill ni se hur vi såg ut?







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0