Igår slappade vi, kollade Idol m Helen sen kom killarna upp från bastun och vi blev ett rätt stort Rockband som inte spelade så himla bra direkt. Sen gick vi över på Beatles, det spelet är sååå grymt, har inte tröttnat en sekund på det. Men jag var så trött att  jag knappt såg texten som rullade fram. Blev en tidig reträtt då Teresa idag skulle ha flytthjälp av oss. Vi plockade ihop hennes prylar väldigt snabbt och smidigt och hon var tuff och osentimental. Efter en flyttkarllunch hos Karo körde vi ett lass lådor och prylar till Teresas föräldrar. Sedan ett lass till hennes nya lya.

In the middle of Funkisen, Gärdet,  hyr hon en liten etta med uteplats i andra hand. Skönt och lugnt område, funkisbalkonger, neonskyltar och att området känns lugnt och skönt känns skönt för mig när jag vet att hon knoppar själv.

Det sätter igång många tankar och reflektioner när nån plockar ihop spillror av fyra års kärlek ner i flyttlådor och man åker till hennes familjehem och hennes lillebror är gigantiskt stor och hennes låtsaspappa använder ordet separerat om Teresa, sen sitter man i en etta på Gärdet och undrar vad som hände, när blev vi så stora?
Hon är grymt stark och imponerande gällande hela denna situtation och jag beundrar henne! Ingen av oss har börjat i en liten etta utan haft schyssta stora lägenheter på en gång. Nu får hon bo helt själv och inte behöva tänka på nån annan, nära till jobbet, nära till nöjen och hon behöver den här tiden. Puss på dig starka trasa. Jag har precis börjat inse att vi är så vuxna. Men ändå lika omogna och nördiga som man alltid ska kunna vara.

Nu på kvällen käkade vi middag m grannarna och sen kollade jag och Helle på massa, massa gamla kort. Alla fjortisbilder, formationer och par som är otänkbara idag, ansikten och sinnen man känt utan och innan men nu aldrig träffar. Vissa bor på andra ställen, vissa sitter inne och vissa lever inte längre. Men det är ljusa minnen och det är så de måste bli ihågkomna. Jag har så lätt att bli nostalgisk och jag älskade verkligen både min fjortistid och gymnasietiden med alla nya vänner och utmaningar. Även där hörs man inte ens med vissa personer längre medan man då satt i samma klassrum som dem 8 timmar om dagen, man jobbade ihop, man visste om folk var morgontrötta, vad de ville ha till lunch, vad de hade för kläder osv. Och sen har man aldrig pratat efter den studentdagen i juni. Ja så är det. Men det är bara så kul att haft så många människor som varit del av ens liv, och fler blir det med varje ny dag!

Sen kom vi till Spanienbilderna, det var då mitt liv började. Ett avstamp, en port mot vuxenvärlden. Äventyr, allvar, vilda nätter och handla mat. Allt liksom. Kent. Och nånstans därifrån har det fortsatt.

Jag älskar alla som kommit och gått under åren. Det är så kul att minnas. Jag minns allt när jag ser på bilderna, vilken festkväll på Kos det var, vilka de andra på bilderna är, vilken skolavslutning, var vi är, vad folk har på sig, och vems kläder det egentligen var, vem som höll på med vem, vad vi drack, vad vi gjorde innan och efter.

Min reflektion över helgen än så länge. Vad bjuder morgondagen på?

Nu; The boat that rocked.

Puss och godnatt på er!